Bäst på fest

Man börjar kvällen hemma hos någon. Korkar upp en flaska vin. Ju mindre dryck i flaskan, desto bättre är stämningen i rummet. Man pratar, skrattar, kramas. Allt känns fantastiskt, som man är sitt snyggaste, trevligaste och mest roliga jag. Väl på festen eller klubben har man de snyggaste dansstegen och bästa sångrösten. Man är vän hela världen, och de få man inte träffat innan är det bara att lite lättsamt börja prata med, för vem vill inte lära känna mig??
 
Ja men precis, det tror man. Verkligheten är väl tyvärr lite annorlunda och när man dagen efter kommer på hur högt man skrek och vilka kommentarer man faktiskt sa, inte bara tänkte, känns det kanske inte lika genialt. Eller ett år efter.
 
Mamma har sina väninnor över och en av dem har jag inte träffat på länge. Som små umgicks våra familjer och hon har två söner som är lika gamla som mig och Emilia. Jag har inte träffat dem på minst tio år. Ja, förutom för ett år sedan då. Mitt fantastiska minne sviker mig inte ens när jag har alkohol i blodet och känner självklart igen yngsta sonen när jag ser honom i mörkret på valand. Jag hade sett honom någon/några månader tidigare vid en busshållplats men då hälsade vi inte. Men självklart gör jag det denna kväll. Vad vi sa har jag inget minne av nu, men vi stod ändå ett tag och pratade, och kramades nog även om jag inte minns fel. När vi senare under kvällen möttes igen hälsade vi trevligt. 
 
När hans mamma idag får se mig säger hon att det var så längesedan hon såg mig. Hon gjorde det förstås för något år sedan när jag hade träffat Anton. Jag tänker intensivt och kommer på vilket tillfälle hon menar. Han hade nämligen efter det sagt till sin mor att "Jag träffade en tjej som påstod att hon känner mig." De hade hittat fram mig på facebook och självklart kände hon igen mig och förklarade vem jag var. Och så hade jag kallat honom för fel efternamn, jag vet ju vad han heter. Jag orkar inte med mig själv. Men en sak är konstig; för x antal år sedan när det var jätteballt att ha så många vänner som möjligt på facebook så vänförfrågade jag honom. Om han inte visste vem jag var när han träffade mig ute, hur i hela världen kunde han ha vetat det när han accepterade mig som vän?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0