Av mina dryga tio läsare (som jag älskar, tack!) vet nog i stort sätt alla vad jag går igenom, ni andra får ta del av det som jag känner att jag vill dela med mig av här.
Detta skriver jag för mig själv, för att försöka sätta ord på mina känslor och kunna reflektera och tänka över när jag faktiskt har det svart på vitt. Men även ett försök för folk i min närhet att få större förståelse hur jag känner för att hjälpa er och mig. För jag förstår att ni inte förstår. Om jag inte gör det som lever med det, hur ska ni kunna göra det?

Idag önskar jag att allt bara var som vanligt. Jag känner mig inte som mig själv fast samtidigt gör jag det. Jag känner henne och hur hon skriker att hon vill komma fram men samtidigt finns monstret i mig som inte låter henne komma fram.
En natt när jag var liten, kanske för 13, 14 år sedan åskade det fruktansvärt ute och jag kunde inte sova. Jag byggde upp en scen i mitt huvud där en hemsk tant som hade förtrollat sig till mamma kom in till pappa i sängen och hypnotiserade honom att tro att det var mamma och gömde den riktiga, snälla versionen. Detta gjorde mig rädd att gå in till dem och stannade livrädd och knäpptyst i min säng. Flera år sedan hade jag ibland kvar den känslan att det inte är min mamma som är där, utan den elaka häxan som kom för att förstöra.
Nu känns det som den elaka häxan flyttat in hos mig istället. Hon finns där för att förstöra. Hon gör mig rädd. Rädd för mina tankar. Får mig att tappa kontrollen över mig själv. Ibland lyckas jag glömma av henne och leva som den jag är, vara glad, inte tycka illa om allt jag gör och den jag är. Men det är svårare att glömma när man har henne så nära som i sig själv än när hon gestaltade mamma. Vissa dagar är lättare än andra. Vissa dagar vill jag bara springa, rymma från min egen kropp. Jag kan inte kontrollera mig och måste bara ta mig bort från mina tankar. Men det går inte. Jag är fast och har ännu inte hittat nyckeln ut.
Nu vet jag att mamma är min riktiga, älskade moder och ingen onskefull häxa. Jag hoppas att jag snart kan inse att hon inte existerar hos mig heller, utan det bara är illusioner som inte gör mig något gott. Jag vill låta mitt riktiga jag få härja fritt och uppleva, uppskatta och älska allt som hon förtjänar.